Linus Olsson

Hon har ett underbart leende, verkligen underbart.
Allt för länge sen har det varigt sen jag kände så här, så här glad.
Att bara vara där samtidigt som dig räcker för mig, men att ha dig nära, jag kan inte riktigt beskriva det.
Det känns som att allt det här är på väg i en riktning som är riktigt bra, ett bra ställe.

Till vi synes igen, jag tänker på dig.

Dom är inte två eller tre och absolut inte fyra.
Det finns bara en, och hon är du.
Det finns bara du, och du heter Nathalie.

Det vackraste stunden i livet var den när du kom,
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om,
för det ekar i huvudet.

Och det blod som trodde var stilla
det fick du att rinna,
och den uppgivna röst som jag nyttja så illa
fick du att försvinna.

Och jag somna' den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria.
Men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria.

Och den stund som jag kände som nära
var blott alvedon
och de himmelska ben som jag ville förtära,
de gick därifrån.

Så kom änglar! Kom älvor!
Det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överrallt,
och det hjärta, som skulle bli ditt på nåt vis,
fryser nu sakta till is.

Natten som kom sov du vaken och drömde om
allt som vi kunnat göra.
Om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
och om nån att beröra.

Och jag kunde ha gett vad som helst
för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst
av den farliga branten.
(Jag liksom föll över kanten)

Så kom änglar...

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat.
Där satt jag med mina bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat

Så kom änglar och ta mig till henne
och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne
nån annanstans.

Kom änglar...

Det här kan mycket väl vara en av dom finaste låtatarna som någonsin ´har skrivigts, tänkte att jag skulle dela med mig av den.

Brukar ni någonsin känna att ni inte är er själva?
Sakerna man gör känns fel och känslor man inte kan förklara?

Jag är inne i en period där konstiga saker bara vägrar att sluta hända.
Det var kul till en början men just nu vill jag bara att det ska ta slut.
Jag vill inte längre säga sakerna jag säger eller göra sakerna jag gör.

Jag har helt tappat kontrollen och jag behöver tid för att få tillbaka den.

Hela det här är jävligt jobbigt för även om jag verkar vara en rätt virrig typ
så brukar jag ha koll på det jag gör.
Men på sistone gör jag bara saker utan att tänka efter vad som kommer hända efter.

Jag kan inte ha det så...

Kan man ändra på den man är?

Vissa säger att man kan det, vissa säger att man är den man är menad att vara.
Men är det verkligen menat att man ska behöva känna så här?

Usch nej, fan vad jag låter negativ, haha.

Även om jag sitter o klagar för mig själv så lever jag ändå ett bra liv.
En av mina bästa polare har flyttat in så vi delar lägenhet nu, Marcus den gamla räven.
Kul som fan är det att man kan vara så bra polare än, vi brukade tjuvröka bakom skolan för 10 år sedan.

Vi satt nyss o kolla på Gunvald från Beck filmerna, vi hitta en samlingsfilm med hans kommentarer.
Den människan är så underbart rolig, han säger sakerna som man själv bara kan önska att man kunde säga.

Vad händer annars då? Hmmm....

Jag hade en jävla udda lördag nu i helgen, jag menar seriöst, så mycket drama på så lite tid är inte bra för någons levrar. Det sluta med att jag vakna hemma i söndags utan att riktigt veta varför jag hade skrubb sår på ena armen eller varför det stod "Underbart" skrivet i tandkräm på badrums speglen.

Jag lämnar er med dom här orden.

Om jag är mystisk, vad är då du?

-Linus